När jag var runt 16 år, så tittade jag upp på en familjemedlem och insåg den för mig brutala sanningen att det inte fanns någon djupare kontakt mellan oss. Det fanns ingenting som band mig samman till dem, och jag kände en brutal ensamhet och isolering till min omvärld. Vi levde bredvid varandra, men vi kände inte varandra.

Jag kämpade för att se en genuin mening med mitt liv. Jag ville inte leva, för det fanns ingenting att leva för. Allt kändes platt, tomt och totalt meningslöst. Jag kunde inte relatera till “lycka”.

Min väg sedan insikten har varit att sätta mig själv på uppdraget att lista ut, vad är tomrummet ett tomrum av? Varför känner jag att livet är så brutalt meningslöst och varför kan jag inte relatera till idéen av att känna ”lycka”?

Poängen är, att jag inte upplevt den här typen av trauma, för att jag är ensam. Jag är inte ensam. Min upplevelse speglar och viskar ett kollektivt trauma. Speglar min upplevelse också en del av din? 

Vi har blivit vana vid idéen att relationer innebär att vara fysiskt närvarande, såsom att äta middag tillsammans eller bo under samma tak, utan (eller med mycket mindre än vad vi behöver) emotionell kontakt. Emotionell kontakt innebär att det som är min insida, vidrör din insida. Vi kan känna varandra, det känns som värme, trygghet, kärlek & kontakt, istället för kyla, isolering & ensamhet.

Visste du, att det är möjligt att vara i samma rum fysiskt som 100 personer, och samtidigt känna sig emotionellt ensam?

Vad händer när vi upplever en brist på emotionell kontakt, som både emotionella & sociala varelser? Vi känner en extrem tomhet, meningslöshet & brist på livslust. Det fattas en fundamental ingrediens i den mänskliga upplevelsen av lycka och mötta behov. Som att någon har tagit en dammsugare och blåst ur allt liv.

Men, eftersom det som inte händer, ofta är svårare att se än det som aktivt händer – såsom fysiskt våld, verbal förminskning, bestraffning etc, så är vi ofta förvirrade kring orsaken av ens olycka när den kopplas till BRIST på kontakt & emotionell värme. Istället, så tar vi tomheten och meningslösheten som någonting som “det här är bara så livet i sig är”, eller: “det är någonting fel på MIG för att jag känner som jag gör.”

Det här är en av de största pusselbitar som jag genom mitt liv är här, på en plats i världen där isolering, individualitet & emotionell separation (+mental ohälsa) är… ska vi säga, trendigt?! En specifik form av lidande eller emotionell ohälsa som jag är här för att försöka hitta en lösning på.