En av mina största rädslor är att känna ånger över saker och ting som jag inte genomfört/fullbordat och känna smärtan och maktlösheten kring den upplevelsen, vilket ger mig insikten att det som min vilja/behov är, är att prioritera & dedikera mig själv gentemot det som är viktiga pusselbitar av mitt liv, men att göra det med mjukhet & själv-kärlek. Det är två helt olika upplevelser, att bestraffa mig själv när saker och ting inte spelar ut sig exakt som min intention eller mentala process, och att agera och dedikera mig själv i linje med det som känns rätt, med öppenhet & mjukhet. Skillnaden är att den ena känns som en smärtsam och hård tornado av själv-bestraffning… Och den andra känns som en form av att lita på livet.
Den riktiga anledningen bakom varför jag bestraffar mig själv när min idé är att jag inte lyckats göra någonting helt enligt min mentala plan, är att jag använder bestraffning som ett sätt att försöka kontrollera mig själv gentemot att “inte göra det igen”, för att undvika känslan av maktlöshet.
Mitt behov är att stötta mig själv gentemot det som jag vill, med mjukhet och självkärlek. Samt visa mig själv hur mjukhet & avslappning leder mig lättare i linje med min intention, än själv-bestraffning.
