Så ens perspektiv av kärlek, känns och upplevs inte från kärlek i sig, det ses och upplevs från perspektivet av smärta eller motsats, och när vi sedan tittar på kärlek eller kontakt härifrån, så ser och känner vi det som någonting som gör ont.

Vi lär oss att identifiera och associera kärlek, som någonting som hela tiden också gör ont (som att titta ur ett par glasögon av smärta): Såsom kärlek kan förloras, kärlek kan tas ifrån mig, jag måste förtjäna kärlek, jag kan inte ha kärlek hela vägen, eller om jag gör någonting fel så tas kärlek ifrån mig, osv.

Så, när vi känner en form av smärta eller obehag kring känslan kärlek, så kan vi se det som de idéer, känslor, sanningssystem eller tankar, som vi lärt oss och format kring idéen kärlek, som vi kan dyka in och lösa upp för att känna kärnan av kärlek igen.

Fråga dig själv, när jag kopplar mig till idéen kärlek, på vilket sätt gör det ont, och hur skulle jag beskriva att det gör ont? Till exempel: Kärlek känns tomt, kärlek känns som rädsla, kärlek känns som avvisande, eller bestraffning osv.

Dessa är de mönster, känslor och sanningssystem som vi lärt oss och som har formats kring idéen kärlek. Om någonting känns som smärta eller negativ känsla, så reflekterar det någon av dessa känslor, tankesystem eller mönster som vi format kring idéen kärlek (det som ju börjar i barndomen).